Bojkotta Miss Skinny.

Som bloggare blir jag ibland bjuden på pressvisningar av olika klädmärken. Idag fick jag detta i mailinkorgen:

 

bojkotta miss skinny

 

 

Aldrig i livet att jag går på detta. Det känns som ett slag i magen som får mig att bokstavligt talat kippa efter andan. Vårt samhälle är redan tillräckligt ätstört som det är. En familjekompis  till mig har varit döende på grund av sin anorexia, flertalet personer i min omgivning kämpar ständigt med sina ätstörningar och idag har var och varannan person ätstörningstendenser i vårt land. Det är en sak när ett företag erbjuder kläder i alla storlekar men när det är så pass begränsat som detta kan jag omöjligt förstå hur någon kan få för sig att starta ett klädföretag med detta budskap och sedan sova gott om natten.

 

Detta är ännu ett företag som ligger under patriarkatets hårda dom (jag syftar på t.ex. American Apparels sexistiska reklam). Det är inte vi kvinnor som har fått för oss att vi måste svälta oss för att vara okej, det är på grund av samhällets ständiga objektifierande av det kvinnliga könet. Givetvis finns det människor som föds smala och som är smala trots att de äter ordentligt, men detta företag "välkomnar ett smalare ideal" som något att sträva efter. Ett mål med slogan "Do you fit in?". Och med "ett smalare ideal" syftar Miss Skinny på size zero som i svenska mått mätt är storlek 32. Själv hade jag storlek 32 när jag var tio år gammal och om jag skulle klassas som size zero idag så skulle jag vara gravt anorektisk. Somliga har storlek 32 och är hur friska som helst, men inte jag och samma sak gäller många andra. 

 

Vi bojkottar detta. Förstås. Och så skriver vi under på att detta inte ska nå oss, för vi är starkare än så. Vi ska klappa på våra kroppar och vara glada för det starka, härliga, friska och vackra vi har fått. Stor eller liten, lång eller kort. Vi är toppen som vi är.

 

bojkotta miss skinny

Bildkällor.

 

 

Mormor och morfar.

En dikt jag har skrivit baserad på hur mormor och morfar träffades:

 

 

Din rödhårige vän bjöd ut mig på en dejt

du följde med som förkläde

bio

du satt till vänster

han till höger

båda med händerna

utsträckta, bidande, nästan bedjande

jag lade mina händer i knät

stirrade rakt fram och tänkte på

sommaräng och pannkaka och kvällsdopp och

jag tror vi såg en western men

jag minns inte så noga

för din vän gillade jag

ju inte

och jag tycker ju inte om rött hår

fast jag var rödhårig själv

istället tog jag reda på var du bodde

var du gick i skola och

vilken station du klev av på

och elskåpet på perrongen blev min sköld

din ryggtavla var min måltavla

om du vänt dig om hade

du kanske sett mina röda lockar

nej hårtestar

sticka fram där bakom

och när jag skrivit slut

ett helt anteckningsblock med ditt namn

ANDERS ANDERS ANDERS ANDERS ANDERS ANDERS

förlorade jag värdighet men vann tapperhet

när jag frågade om du kanske ville ses eller kanske

ville ta en fika eller kanske gå på teater eller kanske gå hem till dig

och du var lång och stilig och

ditt hus hade både förmak

och bibliotek

och hushållerska

som låg och sov när vi

smög in i köket

och du kokade te åt oss

du hade låtit tebladen dra för länge

jag brände mig på tungan

men det tänkte jag knappt på

för min tunga

hade fullt upp med annat.

 

Jag är lika mänsklig som du.

Jo jag tänkte på en sak.

 

Jag träffade Johanna idag. Vi känner egentligen inte varandra särskilt väl men när vi skildes åt kändes det som att jag just varit på en väldigt lyckad dejt. Givande och rolig liksom, med konstant pratande och instämmande i flera timmar.


Vi pratade i alla fall bland annat om bloggen. Den här bloggen alltså. Hon var rak och ärlig och sa att den bild som jag förmedlar av mig själv här är sådär ouppnåelig. Det är egentligen inget nytt, jag får ofta kommentarer såsom "jag vill ha ditt liv" och "du har det perfekta livet", men när någon tittar en sådär intensivt i ögonen och säger "oj, det kanske var lite hårt sagt" så blir det liksom ännu tydligare. Hur fel bild av mig själv jag förmedlar här. Jag försvarade mig med argument såsom "men jag har ju bloggat i sex år, jag kan liksom inte ändra jargong nu" och "även om jag skriver att jag har ångest så blir det liksom romantiserat av de som läser, trots att jag bara vill vara ärlig" och dessa argument håller väl till en viss del. Men jag vill ändå förklara.

 

Jag är en glad människa. Social också. Så den biten är rättvis. Jag gillar att fylla mina dagar med skitroliga saker - men jag gillar också att fylla mina dagar med flera timmars slötittande på tv-serier och äta pasta med ketchup i sängen. Det sistnämnda kanske jag inte är lika öppen med här. Men snälla ni, läs in det mellan raderna här på bloggen.

 

Saker som gör mig till en människa precis som du: jag avskyr att redovisa saker inför klassen, jag petar i näsan, jag tittar på minst ett avsnitt av en tv-serie om dagen, jag svettas ganska mycket, mitt hår är nästan jämt tovigt, jag svär massor, jag äter onyttiga saker varje dag, jag biter på naglarna i stället för att klippa dem, jag brukar gå hem tidigare än andra när jag är ute på klubb eller på hemmafest, jag trycker bak axlarna och svankar när någon ska ta en helkroppsbild på mig, jag har rejält med pms och får därmed jättemycket ångest dagarna innan jag ska få mens. En i min närhet är supersjuk, verkligen jättesjuk, och det är det sorgligaste och tuffaste jag någonsin har gått igenom. Och just det. Jag och Felix bråkar. Japp, det är sant. Vi är inte alltid sams.

 

Det här är ju egentligen likadant för alla bloggare, vissa visar mer mänsklighet än andra. Men hörni, kan vi bara bestämma oss för att vi är lite mer kritiska när vi läser bloggar? Tänk bara på alla de timmar som vi bloggare tillbringar framför datorn medan ni andra hänger runt med era kompisar och har det allmänt kul till exempel.

 

En sak till: ni är så jäkla bra. Verkligen bäst. Tack för att ni läser!

 

 

Andas.



 

Det finns dagar då du går till terminens sista seminarium och gör roliga skrivövningar med dina klasskamrater. Dagar då du köper flera olika sorters kakor och delar på med två personer som får solen att skina inuti dig. Då ni lutar er tillbaka i sommarvärmen och tänker vi klarade det.

 

Det finns dagar då ett par pekar på din bok på tunnelbanan och skrattar. Säger Anna Gavalda, Anna Gavalda français! och pekar på sig själva. Det finns dagar då det luktar T-sprit över hela perrongen men du studsar fram, trots klumpiga kängor, med ett leende över hjärtat. Pianospelargrannen plinkar på och tonerna dansar ut över asfalten och du andas lätt.

 

Sheinside.

 

Det finns dagar då allt vänder så snabbt.

 

Dagar då ni bråkar över disken och höjer rösterna till varandra. Då ni efteråt försonas, ditt huvud mot hans bröst, hans lena ord i ditt öra. Det finns dagar då posten dunsar ner i brevlådan och ni blir ivriga

 

men

 

det finns dagar då du får antagningsbeskedet från skolan du verkligen ville komma in på

och du läser första ordet innan du kastar brevet ifrån dig

 

tyvärr

 

Det finns dagar då du sitter hopkrupen i hallen medan tårarna droppar ner innanför klänningens mjuka krage. Då du säger jag visste ju redan det här, men jag ville ju så gärna och han säger jag vet och torkar kinder, smeker axlar, håller om. Det finns dagar då allt inom dig bara rämnar och han skriver uppmuntrande lappar och tröstar med tidning och godis.

 

 

Och visst är det så, med dessa dagar, att det är skönt att fullständigt ladda ur. Gråta hulkades i telefon med mamman på andra sidan linjen och skriva blödiga bloggtexter. För det finns dagar då du förstår att okej, det är kanske inte dags än. Så du smider lite motvilligt nya planer, försöker peppa andra skolor och andra tillvägagångssätt.

 

För då känns det lite bättre.

 

Fredagskväll.

Det är så outgrundligt läskigt att cykla i trafiken. Jag följer din ryggtavla, dina trampande fötter, hur du leder vår lilla karavan framåt med säker hållning. Vid Karlaplan är trädkronorna fluffiga som moln ovanför våra huvuden och våra cyklar skuttar fram över kullerstenarna.

 

I biosalongen tar vi fram din väska och fiskar upp:

1 glasspaket av bästa sort (en halvliter som äts upp på en halv sekund)

2 skedar, näst billigaste sorten som finns på IKEA

1 flaska Coca Cola köpt för dyra pengar på Pressbyrån

 

Efteråt säger du: Så som Gatsby ser på Daisy, precis så ser jag på dig.

 

Utanför biografen är himlen mörk och det är skratt, skrål och barbenta människor som skyndar ner mot Stureplan. Vi kommer fram till våra cyklar, knäpper på oss hjälmarna (som får oss att bli förbryllande lika två björnbär) och försvinner in bland träden i Humlegården. Vi slår oss ned på en bänk med Linnéstatyn vakande över oss, gatlyktan lyser upp din kind och träden kastar långa skuggor efter sig. Längre bort spelar någon gitarr och sjunger till. Yeah, I'm just a teenage dirtbag baby, listen to Iron Maiden maybe with me. Rösten skär sig och ekar över hela parken. Du flinar.

 

I rabatten sover tulpanerna.

 

Vi pratar om pappor och morföräldrar, hur ett kvalitativt liv ser ut, tjugotalsbyxor, begränsningar. Dina händer i mitt ansikte, dina andetag i mitt öra. Jag håller om dig.

 

På hemvägen säger du: Nu får vi akta oss för polisen för vi har inga cykellampor.

Jag kommer på hundra lögner i huvudet att dra till en eventuell konstapel om vi åker fast. Fyller all hjärnaktivitet med paranoia. Häggen parfymerar gatorna, körsbärsträden prunkar.

 

Klorofyllen berusar oss som om det vore lustgas.

 

 

Idag.

Källor.

 

Solen, vad gör den egentligen med oss? Det blåser in i mina hörselgångar när jag promenerar från Surbrunnsgaran till Smedsbacksgatan, passerar Tessinparken och träffas av vattenstänk från fontänen. Fötterna går av sig själv. Funderar över frilans och eget företag, över scillor som står i blom, över rättigheter, över kiosker som säljer saft. Hemma sätter jag mig vid skrivbordet. Ett mail två mail tre mail, jag har blivit antagen till en skrivkurs på sommaröland, jag har fått ett nytt jobb, jag har fått veta en sak som gör att jag vill trilla av stolen, skrika högt över hela Ladugårdsgärdet. Det är deklarationer och små liv som växer och jag har plats 532 i telefonkön till Skatteverket.

 

För två år sedan sa du: jag är så sjukt jävla kär i dig.

Felix

jag älskar hur vi är

 

hur mjuka dina andetag är mot min nacke

hur solen skiner in genom köksfönstret på morgonen

i lägenheten som är vår

 

hur du får mig att skratta högt

och sedan säger

jag älskar när du skrattar

 

hur mjuka dina kinder är

när du har rakat dig

din aftershave doftar kardemumma

eller som nybakade semlor

 

hur du säger

Flora, ska vi ta en promenad?

och du drar med mig på grusiga gator

lånar ut dina solglasögon

håller min hand hårt

men ändå mjukt

 

hur du stoppar mig i ett gathörn

din andedräkt

som jag älskar

din tunga

som jag älskar

 

hur du skickar sms

hej jag saknar dig

fast vi sågs för en liten stund sedan

 

hur du blundar och njuter

när jag lägger armarna om dig bakifrån

när du står i köket

med diskvatten upp till armbågarna

 

och när jag går till jobbet kysser du mig länge

aldrig tafatt

alltid intensivt

som om det skulle dröja en vecka tills nästa gång vi sågs.

 

 

 

När vi kramade våra föräldrar hejdå och flyttade hemifrån.

Första morgonen i lägenheten:
Vi ligger på sängen och hånglar. Du smakar snus och jag smakar pizzasallad och jag tänker att jag måste komma ihåg det här. Jag åt salladen eftersom det var det enda vi hade i kylskåpet och den var kvar efter inflyttningspizzan från kvällen innan. Och nu ligger vi på min gamla säng som kånkats fyra trappor upp och när jag tittar bakom din axel ser jag ett 28 kvadratmeter lagom stort rum med ljusgrå väggar. Våra möbler är omsorgsfullt blandade och jag tänker att dom passar lika bra ihop som du och jag gör.

Vi bor tillsammans nu.
Dina skor står i hallen och tåflirtar med mina och vi rycker fortfarande till och blir rädda när lokaltidningen dunsar ner genom brevinkastet, trots att vi bott här i en och en halv månad nu. Och livet har fått en helt ny dimension sedan flytten, som att allt äntligen känns på riktigt och hundraprocentigt och så fucking bra!

Vi gör framsteg i köket, spenderar onsdagskvällar i tvättstugan och hånglar på fiskbensparketten, och jag vet att vi gjorde så himla rätt i att lägga pengarna på en lägenhet istället för en resa. För varje dag på Gärdet känns som en dag i ett annat land, där andra sociala koder och regler gäller. Ett land där vi måste tvätta i en tvättstuga och där vi alltid måste visa extra hjälpsamhet och uppskattning gentemot varandra. Där jag panikringer mamma och säger jag längtar efter dig så mycket att jag dör men också ett land där jag får somna bredvid min bästa person varje kväll.

Snart kommer du hem från jobbet och jag längtar så jävla mycket.

 

Veckans mest lästa artiklar

Veckans bloggtipsDevote gillar: KoftanRecept: Hot chicken wings
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://floras.devote.se